BRUTET BEN

När vi flyttat till Folkskolegatan var det ganska långt att gå till Wolmaryxkullsgatan nere vid Timmermansgatan. Men 6 år gammal tog jag mej dit i alla fall. Mamma var nog ganska glad att jag var där och som det hette lekte med min ettåriga kusen. Dom bodde i ett hus där man måste elda i kakel ugnar för att få varmt inne. Dom hade ett stort vardagsrum som dom aldrig hade råd att elda upp så där kunde man åka skridskor på vintern. Fast de blev på skosulorna man åkte. I huset bredvid fanns en kille som var ett år äldre än mej han hette Tord men kallades för Tårtan. Vi två var ute med min kusin och drog honom på kälke samt byggde is hus som vi sa. En kväll skulle jag hem men det var så mörkt att min morbror sa att han skulle köra hem mej på cykel. De gick inte så bra. Han körde omkull så jag fick både honom och cykeln över mej. Resultatet av de för min del blev brutet ben och sjukhus vistelse några veckor. Min mormor kom och hälsa på mej men ingen förälder. Men jag har inget minne av att jag var ledsen för de. Jag var nog van att dom inte brydde sej. Så småningom fick jag åka hem med gipsat ben. Hela benet var gipsat och jag var förbjuden att gå på benet. Kryckor för barn fanns inte på den tiden. Så där låg jag på en soffa och fick dra en stol framför mej då jag skulle till toan. De tog nog någon månad innan de låssades på gipset och vid en röntgen såg läkaren att benet låg fel så man måste göra om allt igen annars var det risk för att jag skulle få ryggsmärtor längre fram i livet. Nu sa min mor ifrån. Inga mer gipsförband tack De räcker nu. Detta har emellertid gjort att jag aldrig kunnat åka skidor för efter en liten stund så åkte den ena skidan ovanpå den andra då jag inte orkade hålla foten rakt fram. Det fick bli att åka skridskor i stället och se de gjorde man. Det var många långa kalla månader på 40 talet. Då blev det Zinken för min del. Zinken är en förkortning av Zinkensdamm.