ENSAM

När jag rotar i gamla minnen förstår jag att det vid en del tillfällen måste ha varit oerhört ensamt. Barn behöver berätta vad dom gjort under dagen särskilt om det hänt saker som man undrar över. Ingen frågade vad jag gjort eller hur dagen varit. Det var en dramatisk upplevelse när den flickan som jag var mest tillsammans med och som jag vid några tillfällen fick komma in till, hon flyttade. Någon berättade att dom flyttat till hus som låg vid det nya stora sjukhuset som fans på Ringvägen. En dag så blev nyfikenheten för stor så jag gick dit fast det var ganska långt borta för en 5 åring. Jag gick ner till Hornsgatan och där ifrån fram till Ringvägen och så gick jag den gatan fram till sjukhuset. Där i backen såg jag hus som liknade husen på landet där jag varit på sommaren. Det var flera röda trähus och då jag kom in i det det första huset luktade det såpa och i en trapp låg det trasmattor. De var som på landet. Att dessa hus var nödbostäder dit dom som var fattigare än dom fattigaste flyttade, det visste inte jag. Att kompisen Anita bodde där med sin mormor och mamma och att hon inte hade någon pappa de visste jag inte heller. Familjen var från Tyskland Var judar som flytt från nassarna sådant förstod man inte som barn. Pappan hade inte hunnit undan och var troligen i något läger för att arbeta åt nassarna enligt min far. Jag träffade aldrig Anita och kommer heller inte ihåg hur jag kom hem.