Efter ett besök hos lilla kusinen ska jag dra mej hemmåt. De var mörk och nu bestämde min morbror att han skulle ta mej på sin cykel så jag slapp gå så långt. Att gå hade nog tagit ca 40 minuter. Han gina genom Tantolunden så det skulle bli lite närmare. De var nog ett dåligt tänk för han cyklade om kull på den hala vägen och jag fick både honom och cykeln över mej. Jag kan än i dag känna hur ont det gjorde. Hur han fick hem mej vet jag inte men väl hemma skulle man dra av stöveln men jag skrek som en mistlur så pappa bestämde att det var bara att fara till KronprinsessanLovisas sjukhus. Väl där fick man klippa upp stöveln och rönka. Först tänkte man operera men sen blev hela benet gipsast och jag fick vara på sjukhuset i några veckor. Mitt minne av den vistelsen är att jag inte fick gå ur sängen och det blev långtråkigt. De var ett stort rum med många sängar samt ett bord i mitten där det låg pussel som man fick låna. Vid ett tillfälle ville jag ha ett pussel men ingen kom in i rummet så jag kunde be om hjjälp. Så smög jag upp och hade linkat nästan ända fram då kom en syster. Jag fick en rejäl ut skällning och hon fick bära mej tillbaka till sängen. Det fanns inga kryckor för barn då. Så kom jag hem. Fortfarande hela benet gipsat. Fortfarande förbjuden att gå . Skulle jag till toa fick jag dra en stol famför mej. Minns inte hur lång tid detta elände varade men jag tyckte att det var i oändlighet. När väl gipset var av och benet rönkat sa läkaren att det hade läkts på fel sätt och att det nog vore bättre om man fick göra om det hela för jag kunde få rygg problem framöver. Nu protesterade min mor och sa Nu får det vara nog. Jag har haft problem hela livet och har till exempel aldrig kunna åka skidor särskilt bra då en skidan efter ett tag lag sej över den andra. Tur att jag kunde åka skridskor för det var ju de man roade sej med hela vintern. På 40 talet var vintrarna långa och riktigt kalla.
Kommentarer