En annan gång gjorde jag något riktigt tokigt. Efter en danskväll började jag gå hem och då via Skeppsbron. I dag har jag svårt att förstå varför jag gick hem ibland men kanske det var för att spara pengar eller kanske var det skönt att få lite luft efter att ha varit i en rökig lokal i flera timmar, Då jag den kvällen gått en stund klockan var nog ca.halv ett, jag hade tagit av mej skorna för fötterna värkte efter allt dansande. En bil stanade och en man lutade sej ut och frågade om jag ville åka med.Fötterna kändes nu som blyklumpar så i ett anfall av vansinne tackade jag ja och klev in i bilen. Han sa inte ett enda ord utan körde bara på. Nu vart jag rädd på riktigt. Då vi kom upp på Hornsgatan de hade jag från början talat om att jag skulle till visste jag att jag måste ta mej ut på något sätt. Vid Timmermansgatan vart det rött ljus så han måste stanna. Med skorna i hand slet jag upp dörren, kastade mej ut och skrek tack för skössen. Han blev nog lika snopen som jag, och en i dag vet jag inte om det var någon fara, eller om jag inbillade mej Jag var alltid på min vakt trotts allt.Hemma var det svårt att vara. Vi bodde trångt och mina föräldrar gjick och lag sej vid 8 tiden. De var före TVs tid så det fanns inte mycket man kunde gjöra Att få en läslampa kunde jag drömma om. Mamma sa att när man lagt sej skulle man sova, inte ligga och läsa.Inte att undra på att jag ville komma hemifrån så fort som möjligt. Nu som vuxen kan jag förstå att det det var motigt ibland. Jag var inte något önskat barn. Jag har fått mej berättat att mamma gjorde allt hon förmådde för att göra sej av med mej redan innan jag var född.
Kommentarer