RÄDSLA FÖR TYSKAR

Jag tror att många vuxna också var rädda för att tyskarna skulle komma men många var nog minst lika oroliga för att ryssar var i antågande. Som barn  tyckte vi nog att de mesta var som vanligt man såg väll att  vi inte fick samma mat som tidigare. Någon kunde säga att hemma hos mej åt vi kanin i går. Fy så hemskt men det var nog ganska vanligt. Vår familj var hembjudna på middag hos en arbetskompis till pappa. Mamma var väldigt orolig att gå dit för hon undrade hur någon kunnde bjuda på mat i dessa tider. Och det blev som hon misstänkte. Frun hade gjort kåldolmar med nästan inget kött. Innerhållet bestod av lite kött uppblandat med grönsaker. Mamma överlevde men de var knappt. Hon berättade för alla vad vi varit med om men pappa och jag tyckte det var gott. En gång fick jag gå till fiskaffären för att köpa strömming. Men där fanns ingen fisk att få. En tant som också var kund sa att de var nog bara bekanta och trogna kunder som fick fisk. Vi var inga trogna kunder. 

Tiden gick  och så småning om blev man van vid att de var oro i världen. Radion var alltid på, antagligen  för att man ville höra nyheter som regelbundet kom. Hittler gapa och skrek även i våran radio. Kartan i geografiboken som vi hade i skolan där fick vi ändra landgränser. Man kan ju undra vad de skulle vara bra för. Något  samfund hade spritt ut att klockan tre en viss dag skulle jorden gå under. Vi barn undrade mycket över detta. Lite orolig var man nog. Jag och en tjej var på väg hem från skolan den dagen och just den tiden men inget  hände. 

1942 eller 1943 slog en bomb ner vid Södersjukhuset. Ingen hade blivit allvarligt skadad men nog var man upprörd. Ingen visste om det var Ryssar eller Tyskar som hade bombat men gissningarna var i full gång. Efter skoldagen rusade vi dit. Vår skola låg på Ringvägen inte långt från Södersjukhuset. Stor del av gatan var avspärrad och man såg att fönsterna i husen var utslagna. Hela gatan var fortfarande täckt av glas. Nu var det oro. Skulle dom komma i natt igen. Men inget mer hände oss. 

Jag hade ju tidigare blivt lämnad ensam hemma på kvällarna men när jag fyllde tio år var det någon som frågade om det fanns något jag ville ha i present. Jag svarade en klocka ett piano och en hund sen kan ni gå så mycket ni vill. 

Jag fick allt de jag önskade men det bästa var Buster. Han var en svart tysk  schäfer valp  på 4 månader, ett piano och klocka.

Nu började föräldrarna plötsligt att vara hemma om kvällarna och på syjuntor fick jag och Buster följa med. Han var min bästa vän men naturligtvis hade det varit bättre att få en mindre hund som var lättare att dresera. Han levde tills jag var 14 år men då hade han ätit så nycket fel mat att det bara rann ur magen på honom. Jag fick springa ut om nätterna  för magen var orolig. Naturligtvis skulle han inte ha så mycket kraftig mat som pappa gav honom. Jag gick till en vetrinär men han sa att han såg inget fel. Jag blev mycket ledsen då min far hade gått bort med honnom men vad fanns att göra. Han var en familjemedlem vi saknade honom mycket.